Tekniktjejen

Idag var det så dags, Chess har flugit upp till änglarna och Jörgen och jag har gråtit som små barn hela dagen. Även om vi visste att denna dagen skulle komma blev det inte enklare för det. Det känns lite som hjärtat knäcktes i tusen bitar. Det räcker att man hittar en hårtuss så börjar man böla för nu vet man att man aldrig får se honom igen, krama honom, gosa med honom under stora protester, se de två olikfärgade ögonen stirra på en för att man håller en bit leverpastej i handen eller kriga om platsen i sängen. Puss och kram till dig Chess däruppe i himlen, nu får du äntligen vila i lugn och ro och inga konstiga ljud eller ljusa blixtrar ska skrämma dig halvt ihjäl. Hårt och jobbigt är det men det var dags.